Contradictio in adjecto

Sakine Madon undrar varför det är sådan brist på högerintellektuella och varför det är så svårt att lura barn.

Källkritik via Nagasena

- Det är, Ers majestät, som om en kvinna satte sig att äta i översta våningen av ett hus och hade ljus med sig och ljuset satte eld på takhalmen och takhalmen på huset och huset på hela byn; om då folket i byn grep henne och sade: "Människa, varför har du satt eld på byn?" - och hon svarade: "Jag har väl inte satt eld på byn! Elden i den lampa vid vars sken jag åt var en annan eld än den som satte byn i brand!" Om de då tvistade och kom till Dig, vilken part skulle du ge rätt?

Källkritik via Nietzsche

"Tänker man tillbaka på de långa årtusendena före människornas historia, så kan man utan tvekan påstå att skuldkänslans utveckling kraftigt hämmades just genom straffet – i varje fall hos dem, som den straffande makten gjorde till sina offer. Man skall framförallt inte underskatta det förhållandet att förbrytaren just inför åsynen av de rättsliga och exekutiva procedurerna hindrades att uppfatta sitt dåd, arten av sin gärning som i sig själv brottslig; ty han såg exakt samma slags handlingar utföras i rättvisans tjänst och då tolereras och begås med gott samvete – spioneri, list, bestickning, gillrande av fällor, hela den slipade och durkdrivna polis- och åklagarkonsten; vidare det till rättsprincip upphöjda, inte ens av någon affekt urskuldade beslagtagandet av egendom, våldförandet, skymfandet, fängslandet, torterandet, dödandet, så som det kommer till uttryck i olika former av straff. Allt handlingar, som i sig själva inte alls förkastas eller utdöms av domarna, utan endast är brottsliga i ett visst sammanhang, när de tjänar ett visst syfte. Det 'dåliga samvetet', denna hemska och högintressanta planta i vår jordiska vegetation, har inte spirat ur denna mark. I själva verket var det under historiens längsta epoker ingenting i de dömandes eller de straffandes samveten som sade dem att de hade att göra med en 'skyldig'. Utan i stället med en skadegörare, ett stycke oansvarigt öde. Och den, som straffet sedan drabbade, också nästan som ett öde, led därvid inga andra 'inre kval' än dem man upplever när något oförutsett plötsligt inträffar, en veritabel naturkatastrof, ett rasande jordskred, mot vilket det var lönlöst att försöka kämpa."

Tyska för nybörjare

Dagens Groda:

"I homoextremismens utopi ebbar mänskligheten ut efter ett släktled."

Källkritik via Heidegger

"Pratet är för den skull från första början ett tillslutande, nämligen enligt det för detsamma utmärkande _underlåtandet_ att gå tillbaka till /på/ underlaget för det som det talas om.
Tillslutandet stegras ytterligare genom att pratet – inom vilket förståendet av det omtalade förmenas redan vara uppnått – på grund av denna förmenta förståelse håller tillbaka varje nytt frågande och alla klargörande uppgörelser och på ett egenartat sätt håller nere och retarderar allt sådant.
Tillvaron har alltid redan kört fast i denna pratets utlagdhet. Mångt och mycket får vi i första hand reda på på det viset, och det är inte så lite som aldrig kommer längre än till denna genomsnittliga förståelse. Tillvaron förmår aldrig dra sig undan från denna alldagliga utlagdhet, som den i första hand växer in i. Allt äkta förstående, utläggande och meddelande, allt återupptäckande och nytillägnande, försiggår inom den, ut ifrån den och mot den. "

A drowning woman is not troubled by rain

Instämmer i en del av det Gulan Avci skriver på sin blogg. Vänder mig dock mot parallellerna till vitmaktavhoppare och vänsteravhoppare: till skillnad från dessa grupper är dagens unga islamister ofta oerhört pålästa och bildade. Deras beslut att ansluta sig till islams kamp för en annan värld är – till skillnad från höger- och vänsteresxtremisters – en ofta välgenomtänkt process som tagit dem många år att vinna. Naturligtvis kan det, som i alla rörelser, finnas en och annan missanpassad förvirrad själ men jag skulle med rätt mycket kött på benen våga påstå att den typen utgör en försvinnade liten del av anhängarskaran: dagens unga islamister är väl förtrogna med de heliga skrifterna och alla de västerländska filosofiska "sanningar" som cementerat den orättvisa värld de tvingas leva i. Deras beslut att ansluta sig till rörelser som stöder deras mål och ideal är funderad på oerhört välövervägda och mycket mycket nyktra resonemang.

De inspirationskällor som ger unga islamisters strävanden legitimitet, kraft och energi rör sig på en oändligt högre abstraktionsnivå än den intellektuella plaskdamm Sabuni rullar runt i och det är denna asymmetri som är den impotenta maktkärnans verkliga problem; fakta som är grundkunskaper hos muslimer i alla delar av världen.

För islamister är det en ostridig sanning att det är just Sabuni som lever i utanförskap.