De etablerade partierna vill rycka åt sig Sverigedemokraternas väljare genom att erbjuda samma sak, och framställer det inte så sällan som ett alternativ. Det vi främst vänder oss emot är SD:s idéer, inte nödvändigtvis deras politiker, hur inkompetenta eller korkade dom än må vara.
Det är inte kropparna vi vill hindra från att nå riksdagen, det är fördomarna som stuvats om till politik som vi måste smula sönder redan i folks browsers, vardagsrum, skolsalar, arbetsplatser och favoritklubbar.
Omvänt är SD:s primära mål - liksom Ny Demokratis på 90-talet - att rota fast sina idéer i etablerad svensk politik där de har en tendens att stelna och bli kvar. Just internaliseringen av i grunden fascistiska idéer är det obehagliga, att den sker succesivt, långsamt och metodiskt. Medan SD-grodorna avlöser varandra och debatterna och kritiken rasar på i media jobbar de etblerade partierna relativt ostört med ungefär liknande frågor som de SD inympar i svensk politik. På så sätt arbetar sig fascistiska idéer in på flera plan samtidigt.
Den kritik som hyggliga, ärliga och välvilligt inställda kritiker för fram mot SD:s olika utspel tar förvånansvärt ofta avstamp i ungefär samma retorik, om än något spegelvänt. Påstår SD att det är olönsamt med invandring kommer kritikerna med egna kalkyler och vill visa på att invandrare visst är lönsamma, att invandrare inte alls är mer brottsbenägna än andra grupper i samhället osv.
Anta att invadrare inte skulle vara lönsamma, om nu kritikerna fick samma resultat som de invandringsfientliga krafterna, skulle de då göra gemensam sak med SD och själva bli främlingsfientliga? Skulle då också dom motsätta sig en fri, oreglerad invandring? Samma sak går igen på alla andra fokusområden.
Det räcker inte med att låta bli att rösa på SD, vi måste också samtidigt se till att de etablerade partierna inte bakvägen går deras ärenden.
