Sålunda talade Zarathustra
Friedrich Nietzche
Om slöddret
Livet är en lustens brunn; men där slöddret dricker med, där äro alla brunnar förgiftade.
Allt renligt är jag bevågen; men jag vill icke se de grinande trutarna och de orenas törst.
De kastade ögat ned i brunnen: nu lyser deras vidriga leende upp ur brunnen.
Det heliga vattnet hava de förgiftat med sin lystenhet; och då de kallade sina smutsiga drömmar lust förgiftade de även orden.
Ovillig blir flamman när de lägga sina dävna hjärtan vid elden; anden själv puttrar och ryker där slöddret träder till elden.
Fadd och boken blir i deras hand frukten; vindfälligt och kvisttorrt gör deras blick fruktträdet.
Och mången som vände sig bort från livet vände sig endast bort från slöddret; han ville icke dela brunn och flamma och frukt med slöddret.
Och mången som gick ut i öknen och led törst med rovdjuren ville blott icke sitta i sällskap med smutsiga kameldrivare kring cisternen.
Och mången som kom som en förgörare och som en hagelskur över alla fruktfält ville blott sätta sin fot i gapet på slöddret och sålunda tillstoppa dess svalg.
Och detta är icke den bit jag har haft svårast att svälja, att jag vet att livet självt har behov av fiendeskap och död och tortyrkors.
Utan jag frågade en gång och kvävdes nästan av min fråga: huru? Har livet även _behov_ av slöddret?
Äro förgiftade brunnar nödvändiga och stinkande eld och besmutsade drömmar och mask i livsbrödet?
Icke mitt hat utan mitt äckel tärde hungrigt på mitt liv! Ack, på anden tröttnade jag ofta när jag även fann slöddret anderikt!
Och de härskande vände jag ryggen då jag såg vad de nu kalla makt att härska: schackra och köpslå om makt - med slöddret!
Och hållande för min näsa gick jag, illa till mods, genom allt i går och i dag; sannerligen, illa luktar allt i går och i dag av det skrivande slöddret!
Likt en krympling som har blivit döv och blind och stum: sålunda levde jag länge, på det jag icke skulle behöva leva tillhopa med makt- och skriv- och lustslöddret.
Mödosamt steg min ande uppför trappor och försiktigt; allmosor av lust voro hans läskning; vid staven gled livet bort för den blinde.
Vad hände dock? Huru frälste jag mig från äcklet? Vem föryngrade mitt öga? Huru flög jag upp i den höjd där intet slödder mera sitter vid brunnen?
Skapade mitt äckel självt vingar åt mig och källsprångande krafter? Sannerligen, upp i det högsta måste jag flyga, att jag skulle återfinna lustens brunn!
O jag fann honom, mina bröder! Här uppe i det högsta väller lustens källa! Och det gives ett liv vari intet slödder dricker med.
Nästan för häftigt flödar du för mig, du lustens källa!
Och ofta tömmer du åter bägaren i din iver att fylla den! Och ännu har jag att lära mig nalkas dig blygsammare; alltför häftigt strömmar ännu mitt hjärta emot dig.
Mitt hjärta, på vilket min sommar bränner, den korta, heta, svårmodiga, översälla; huru törstar ej mitt sommarhjärta efter din kyla!
Förbi är min vårs tvekande bedrövelse! Förgången mina snöflingors ondska i juni! Sommar blev jag helt och sommarmiddag! En sommar uppe i det högsta med kalla källor och salig stillhet; o kommen, mina vänner, att stillheten må varda ännu saligare!
Ty detta är vår höjd och hembygd; för högt och brant bo vi här för alla orena och deras törst.
Kasten blott edra ögon i min lusts brunn, vänner! Huru skulle han kunna grumlas för det! Skratta skall han emot eder med sin renhet.
På trädet framtid bygga vi vårt näste; örnar skola bringa oss ensamma spis i sina näbbar!
Sannerligen, ingen spis av vilken även orena få äta! Eld skulle de tro sig äta och förbränna sina munnar!
Sannerligen, inga hemvist hålla vi här beredda för orena! Ishåla skulle för deras kroppar vår lycka heta, och för deras andar!
Och såsom starka vindar vilja vi leva över dem, grannar till örnarna, grannar till snön, grannar till solen: sålunda leva starka vindar.
Och en stark vind lik vill jag ännu en gång blåsa mellan dem och med min ande taga andan från deras ande: sålunda vill min framtid.
Sannerligen, en stark vind är Zarathustra för alla lågländer; och sådant råd giver han sina fiender och allt som spottar och sprutar: "Vakten eder för att spotta mot vinden!"
Så talade Zarathustra.
Livet är en lustens brunn; men där slöddret dricker med, där äro alla brunnar förgiftade.
Allt renligt är jag bevågen; men jag vill icke se de grinande trutarna och de orenas törst.
De kastade ögat ned i brunnen: nu lyser deras vidriga leende upp ur brunnen.
Det heliga vattnet hava de förgiftat med sin lystenhet; och då de kallade sina smutsiga drömmar lust förgiftade de även orden.
Ovillig blir flamman när de lägga sina dävna hjärtan vid elden; anden själv puttrar och ryker där slöddret träder till elden.
Fadd och boken blir i deras hand frukten; vindfälligt och kvisttorrt gör deras blick fruktträdet.
Och mången som vände sig bort från livet vände sig endast bort från slöddret; han ville icke dela brunn och flamma och frukt med slöddret.
Och mången som gick ut i öknen och led törst med rovdjuren ville blott icke sitta i sällskap med smutsiga kameldrivare kring cisternen.
Och mången som kom som en förgörare och som en hagelskur över alla fruktfält ville blott sätta sin fot i gapet på slöddret och sålunda tillstoppa dess svalg.
Och detta är icke den bit jag har haft svårast att svälja, att jag vet att livet självt har behov av fiendeskap och död och tortyrkors.
Utan jag frågade en gång och kvävdes nästan av min fråga: huru? Har livet även _behov_ av slöddret?
Äro förgiftade brunnar nödvändiga och stinkande eld och besmutsade drömmar och mask i livsbrödet?
Icke mitt hat utan mitt äckel tärde hungrigt på mitt liv! Ack, på anden tröttnade jag ofta när jag även fann slöddret anderikt!
Och de härskande vände jag ryggen då jag såg vad de nu kalla makt att härska: schackra och köpslå om makt - med slöddret!
Och hållande för min näsa gick jag, illa till mods, genom allt i går och i dag; sannerligen, illa luktar allt i går och i dag av det skrivande slöddret!
Likt en krympling som har blivit döv och blind och stum: sålunda levde jag länge, på det jag icke skulle behöva leva tillhopa med makt- och skriv- och lustslöddret.
Mödosamt steg min ande uppför trappor och försiktigt; allmosor av lust voro hans läskning; vid staven gled livet bort för den blinde.
Vad hände dock? Huru frälste jag mig från äcklet? Vem föryngrade mitt öga? Huru flög jag upp i den höjd där intet slödder mera sitter vid brunnen?
Skapade mitt äckel självt vingar åt mig och källsprångande krafter? Sannerligen, upp i det högsta måste jag flyga, att jag skulle återfinna lustens brunn!
O jag fann honom, mina bröder! Här uppe i det högsta väller lustens källa! Och det gives ett liv vari intet slödder dricker med.
Nästan för häftigt flödar du för mig, du lustens källa!
Och ofta tömmer du åter bägaren i din iver att fylla den! Och ännu har jag att lära mig nalkas dig blygsammare; alltför häftigt strömmar ännu mitt hjärta emot dig.
Mitt hjärta, på vilket min sommar bränner, den korta, heta, svårmodiga, översälla; huru törstar ej mitt sommarhjärta efter din kyla!
Förbi är min vårs tvekande bedrövelse! Förgången mina snöflingors ondska i juni! Sommar blev jag helt och sommarmiddag! En sommar uppe i det högsta med kalla källor och salig stillhet; o kommen, mina vänner, att stillheten må varda ännu saligare!
Ty detta är vår höjd och hembygd; för högt och brant bo vi här för alla orena och deras törst.
Kasten blott edra ögon i min lusts brunn, vänner! Huru skulle han kunna grumlas för det! Skratta skall han emot eder med sin renhet.
På trädet framtid bygga vi vårt näste; örnar skola bringa oss ensamma spis i sina näbbar!
Sannerligen, ingen spis av vilken även orena få äta! Eld skulle de tro sig äta och förbränna sina munnar!
Sannerligen, inga hemvist hålla vi här beredda för orena! Ishåla skulle för deras kroppar vår lycka heta, och för deras andar!
Och såsom starka vindar vilja vi leva över dem, grannar till örnarna, grannar till snön, grannar till solen: sålunda leva starka vindar.
Och en stark vind lik vill jag ännu en gång blåsa mellan dem och med min ande taga andan från deras ande: sålunda vill min framtid.
Sannerligen, en stark vind är Zarathustra för alla lågländer; och sådant råd giver han sina fiender och allt som spottar och sprutar: "Vakten eder för att spotta mot vinden!"
Så talade Zarathustra.
