Källkritik via Nietzsche

"Tänker man tillbaka på de långa årtusendena före människornas historia, så kan man utan tvekan påstå att skuldkänslans utveckling kraftigt hämmades just genom straffet – i varje fall hos dem, som den straffande makten gjorde till sina offer. Man skall framförallt inte underskatta det förhållandet att förbrytaren just inför åsynen av de rättsliga och exekutiva procedurerna hindrades att uppfatta sitt dåd, arten av sin gärning som i sig själv brottslig; ty han såg exakt samma slags handlingar utföras i rättvisans tjänst och då tolereras och begås med gott samvete – spioneri, list, bestickning, gillrande av fällor, hela den slipade och durkdrivna polis- och åklagarkonsten; vidare det till rättsprincip upphöjda, inte ens av någon affekt urskuldade beslagtagandet av egendom, våldförandet, skymfandet, fängslandet, torterandet, dödandet, så som det kommer till uttryck i olika former av straff. Allt handlingar, som i sig själva inte alls förkastas eller utdöms av domarna, utan endast är brottsliga i ett visst sammanhang, när de tjänar ett visst syfte. Det 'dåliga samvetet', denna hemska och högintressanta planta i vår jordiska vegetation, har inte spirat ur denna mark. I själva verket var det under historiens längsta epoker ingenting i de dömandes eller de straffandes samveten som sade dem att de hade att göra med en 'skyldig'. Utan i stället med en skadegörare, ett stycke oansvarigt öde. Och den, som straffet sedan drabbade, också nästan som ett öde, led därvid inga andra 'inre kval' än dem man upplever när något oförutsett plötsligt inträffar, en veritabel naturkatastrof, ett rasande jordskred, mot vilket det var lönlöst att försöka kämpa."