Ja visst är det vår när knoppar brister.
Varför skulle annars vintern gråta?
Varför skulle inte all vår frusna längtan
smälta i det glimrande genomvåta?
Döden varade ju hela vintern.
Vad är det för hyss som kisar och blänger?
Ja visst är det vår när knoppar brister,
vår för det som lever
och det som klänger.
Ja nog tar det tid innan tårar krymper.
Trängda av glädje trögt de torkar,
släpper sitt grepp, rinner, svider -
sorgen får dem att minnas, så de orkar.
Lätt att vara vissen, böjd och frusen,
lätt att lämna, klippa och kila,
ändå trycka och bara spränga -
lätt att vilja spira
och ändå vila.
/Ibi Skoye
