Att vara en god svensk är att av-svenska sig. Vad man ser som nationella olikheter är i mycket högre grad än hittills insetts Blott & Bart en skillnad mellan olika smakskillnader och endast till en liten del något förblivande (- strängt taget inte det heller). Därför är all argumentering som utgår från nationalkaraktärer (jmr. tex 'folk från Danderyd' med 'förturkade svenska chartertanter @ Östrelen' ). Därför är all argumentering som utgår från nationalkaraktärer så obetydligt förpliktande för den som hänger sig åt att omskapa allmänna övertygelser, det vill säga på kulturen! Betänker man exempelvis hur mycket som hittills varit svenskt, måste man strax förbättra den teoretiska frågan: "vad är svenskt?" – och alla goda svenskar kommer att besvara frågan praktiskt, just genom att övervinna sina svenska egenskaper. Om nämligen en del av befolkningen går framåt och växer, spränger det gång på gång på den liberala ekonomins fria korsett som hittills gett det dess nationalistiska utseende: blir det stående, stannar det i växten, så sluter sig ytterligare en korsett omkring dess mentala sjal: en alltmer täckande och hårdare skorpa bygger ett fängelse omkring den, vars murar hela tiden växer. Har en folkgrupp alltså särskilt mycket fast och förblivande, så är det ett tecken på att det håller på att förstenas och helt och hållet blir ett motargument: Så som från och med en viss tidpunkt det neo-socialistiska blev. Den som alltså vill svenskar väl bör för egen del se till att alltmer växa ut ur det som är svenskt. En dragning till det osvenska har också stundtals utmärkt äkta svenskar.
